Kärringjävel

Åkte spårvagn till jobbet idag. Inte för att det går snabbare -det tar faktiskt längre tid än att cykla. Men för att det regnade. Ösregnade! När jag åkte vagnen hem stannade vi på en hållplats och en passagerare i den bakre vagnen kommer fram och pratar med chauffören. Sedan går chauffören bak och kastar ut en annan passagerare. Och ja -hon var påverkad. En mörkhyad kvinna var det som åkte ut. Varför jag nämner att hon var mörkhyad kommer jag till...

Fan vilken modig chaffis ändå. Han tog tag i situationen. Han kunde lika gärna ringt polisen och sedan hade vi fått stå där i vem vet hur länge, och vänta på att hjälpen skulle komma. Men nej då, chaffisen fixade det själv. Utan några problem. Tog inte i för mkt, inga hot, inga olagligheter. Sedan, efter ett stopp på ca 5 min, stängde han dörrarna framför näsan på en påverkad, arg kvinna och körde vidare. Bra gjort, tänkte jag.

Kvinnan framför mej (pensionär) tar upp sin telefon. Jag hör bitar av samtalet och blir så upprörd att jag lutar mej framåt för att få höra mer.
"Ja, det är väl afrikaner eller sånadär. Jag vet inte." suckar hon uppgivet och fortsätter: "Ja, jag säger ju det. Vi har gett bort det här landet. Dom kommer hit och ställer till det och så står svenska ungdomar utan lägenhet." Kärringjävel, tänker jag. "Jag hoppas att dom bara är här på besök, att dom inte stannar!"

Jag funderar på om jag ska säga något när hon har lagt på. Men vad ska jag säga? "Är du rasist? Komunist?" eller "Menar du verkligen det där?"
Eller kanske bara ett rätt och slätt "Kärringjäääävel!!!!" Bör jag springa efter jag sagt det?
Men jag säger inget. Inget alls. Nu i efterhand känner jag mej feg. Inte för att jag lät bli att vara elak, utan för att jag inte vågade ta upp diskussionen med henne. Sådär en helt vanlig dag på spårvagnen.

Kärringjävel, tänkte jag och kastade en blick på henne. Och sen gick jag av vagnen.
Kärringjävel.


.